jag tänker nog inte nämna dig så mycket.
det är klart att jag blir lite nostalgisk och saknar tiderna/samtalen/förtroendet.
men jag mår väldigt bra.
jag är underliggande orolig för saker, men tror ändå att det måste vara så här.
jag är inte arg. inte ens förtvivlad.
jag känner mig inte övergiven.
det är väl mycket tack vare andra, och någon slags ökad inre trygghet. jag trivs rätt bra i mitt eget skinn, för första gången. ja, jag lider fortfarande av vissa vanföreställningar när det kommer till den rent fysiska kroppen, och ibland händer det att jag vill dö.
men det är inte alls på samma sätt. jag tror ni förstår. jag hoppas att ni gör det. jag önskar att ni ska göra det, för det är en hoppingivande känsla. allt är inte svart :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar