tänkte bara skriva en sak

Jo, alltså Barcelona var svinbra.

Rekommenderas varmt. Särskilt ett kvarter som heter El Raval. Visst, du kanske inte vill gå där ensam mitt i natten och du kanske även vill blunda för prostitutionen, förfallet och knarket, men det är en av platserna där Barcelona lever. Och där är det inte ens sämst. Ramblan är bara en tillputsad fasad för att blidka svensson-turister som gärna flyr kölden och det monotona livet där hemma (ja, ja, eller unga eskapister som söker en fristad och/eller snabba kickar). Rör man sig en, förvånansvärt kort, bit bort från shoppinggatorna får man en lätt försmak av stadslivet som det ter sig mer på riktigt. 

Åk off-season (om det nu finns någon riktig sådan). 

Ta tunnelbanan i en tidig morgons rusningstrafik. 

Titta på människorna, möt deras blickar.

Ha inte midjeväska.

Helst: Lär dig spanska.

Jag ångrar så så så att jag inte tränade mer spanska innan jag åkte. Speciellt då en man, som till synes var muslim, i sakta mak närmade sig mig då jag satt ensam i parken. Han mumlade något, antagligen böner, och snurrade kulorna på sitt radband. Han stannade en liten bit ifrån och stod och tittade på mig, samtidigt som han mumlade sina böner. 

Två alkoholiserade herrar som satt en bit bort började skrika åt honom. Jag förstod bara att det handlade om mig, gud och att alkoholisterna tyckte att han skulle lämna mig ifred. Efter några minuters hätsk diskussion skyndar den muslimske mannen fram till mig och faller ned på knä. Han börjar prata spanska, snabbt, och jag förstår alldeles för lite för att hänga med: -No comprendo, hablo ingles. 

Mannen blev lätt frustrerad men ville inte låta språkförbistringen hindra honom från att sprida de goda nyheterna. Han drog upp en lapp, där diverse ord var prydligt nedskrivna, och pekade sedan på sin mun: -Speak.

Det gick inte att missta orden på pappret, i alla fall inte för den som känner igen dom, som på gymnasiet övade i veckor för att lära sig dem. Det var Shahadah, den muslimska trosbekännelsen. Om jag ändå hade kunnat berätta det för honom, säga att jag redan sagt den, och förklara komiken i att han kom fram till just mig. Istället skakade jag beklagande på huvudet, och mannen lommade därifrån: -No. Lo siento .

Tro mig, lo siento.

Jag återvände till min bok men avbröts av att en av de alkoholiserade herrarna påkallade min uppmärksamhet. Han hojtmumlade något om gud, såg allmänt nöjd ut och gav mig tummen upp. Fint!

Resan var mycket intressant trots avsaknaden av fler dagar. Det blev i alla fall en spännande upptäcksfärd i kompaktformat. Så småningom kommer bilder, och kanske även en reserapport från mitt kära resesällskap Lydia :)