-okej, så jag grät och skakade under tiden jag berättade om det mesta som hänt sedan september. Det är ju en del. Jag har gjort så mycket framsteg att det knappt känns som att jag borde vara där, men ändå så traskar jag in, ler och vinkar.
Imorse på tåget så minns jag hur mycket jag älskade kent. Det var mitt liv. Jag kunde inte gå en dag utan kent i mina öron. Jag kunde inte andas. Jag kunde inte tänka. Jag älskade hur Jocke Bergs gnälliga röst sa precis de ord jag ville höra och säga och skrika samtidigt som jag visade hur ont det gjorde, hur ont det hade gjort. Hur jag med Gravitation på repeat gjorde vad så många andra redan gjort. Hur jag var musiken, hur mina semipermantenta minnen bildade vackra mönster.
Idag kan jag inte ens höra den genom någons lurar på pendeln utan att spontankräkas.
& idag lever jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar