känner mig deppig. på ett bra sätt
ni vet, som när man är hopplöst och fruktansvärt förälskad
fast olyckligt
fast det inte gör något
det är ungefär som tonårskärlek
när man naivt älskar så mycket man bara kan
och det är som att det aldrig ska ta slut
klichén till trots, det finns liksom ingen morgondag
det finns ingen annan
och förstå nu - det existerar ingen annan
det finns inget annat som man möjligtvis skulle vilja ägna sig åt
förutom att se, tänka och känna honom
det är en bitterljuv känsla av oändlig kärlek
och dekadens
och en djupt olycklig själ
det finns ett ord,
och hade jag sovit mer
ätit bättre och läst böcker
hade jag nog kommit ihåg vad det var
jag har inte känt så här på väldigt länge nu
och det är skönt, för jag trodde det var borta
jag brukar tro det emellanåt
att allt har tagit slut
att jag dränerats på allt som går att känna förutom elände och inget
jag behövde det verkligen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar