Men jag är inte ens särskilt sjuk. Bara lite knäpp i huvudet. Förra veckan fick jag erbjudande om plats på ett program som inte får heta DBT för att det är varumärkesskyddat. I ren tid innebär det en hel del egenarbete och att jag är borta från jobbet en eftermiddag i veckan i ett halvår. Sen ska det förhoppningsvis vara bra.
Ringer FK. Tydligen får man inte vara sjukskriven 10%. Inte 20% heller. 25% är minimum. Det hade ju varit dumt att jag skulle vara sjukskriven 25% när jag egentligen kan jobba 100%. Bara inte nu. Bara inte under det här halvåret.
Jag är så hyper och nervös att jag knappt hör eller förstår vad kvinnan i andra änden säger. Hon nämner något som heter särskilt högriskskydd. "..sjuk fler än tio gånger på ett år blablabla arbetsgivaren blabla ersättning blablabla särskild ansökan och så vill vi ju ha ett läkarintyg också. Ett läkarintyg behövs ju alltid."
Tänk om jag inte är tillräckligt sjuk då. Tänk om dom inte kan se in i min hjärna och tycker att jag klarar mig alldeles utmärkt utan behandlingen.
Jag brukar återkomma till primära och sekundära känslor:
1. Oro. 2. Stress. 3-875 blev ett mischmasch och hjärnan la av för att jag hetskatastroftänkte att jag säkert kommer få sparken och om alliansen vinner igen kommer jag absolut inte få nån ersättning eller hjälp och vara tvungen att flytta och bli deprimerad igen och vilja dö och inte klara mig själv som jag ändå gjort nu och då kommer allt gå åt helvete och jag har ingen framtid.
Och jag är ju inte ens särskilt sjuk längre.
Det här var ett tillfälle. Första gången jag behövt ringa.
Ringer FK. Tydligen får man inte vara sjukskriven 10%. Inte 20% heller. 25% är minimum. Det hade ju varit dumt att jag skulle vara sjukskriven 25% när jag egentligen kan jobba 100%. Bara inte nu. Bara inte under det här halvåret.
Jag är så hyper och nervös att jag knappt hör eller förstår vad kvinnan i andra änden säger. Hon nämner något som heter särskilt högriskskydd. "..sjuk fler än tio gånger på ett år blablabla arbetsgivaren blabla ersättning blablabla särskild ansökan och så vill vi ju ha ett läkarintyg också. Ett läkarintyg behövs ju alltid."
Tänk om jag inte är tillräckligt sjuk då. Tänk om dom inte kan se in i min hjärna och tycker att jag klarar mig alldeles utmärkt utan behandlingen.
Jag brukar återkomma till primära och sekundära känslor:
1. Oro. 2. Stress. 3-875 blev ett mischmasch och hjärnan la av för att jag hetskatastroftänkte att jag säkert kommer få sparken och om alliansen vinner igen kommer jag absolut inte få nån ersättning eller hjälp och vara tvungen att flytta och bli deprimerad igen och vilja dö och inte klara mig själv som jag ändå gjort nu och då kommer allt gå åt helvete och jag har ingen framtid.
Och jag är ju inte ens särskilt sjuk längre.
Det här var ett tillfälle. Första gången jag behövt ringa.
Första gången jag ens behövt ta i det här på riktigt.
Jag förstår inte hur ni orkar, ni andra. Som alltid gör sånt här sliter fram och tillbaka med papper och kontroller, besök och rehab, för att inte glömma ert eget liv.
Det måste dessutom vara otroligt kränkande att folk på höga hästar sitter och bestämmer när du ska sluta vara sjuk. Att du ska passas fram och tillbaka i en felsökningsmaskin.
Det måste dessutom vara otroligt kränkande att folk på höga hästar sitter och bestämmer när du ska sluta vara sjuk. Att du ska passas fram och tillbaka i en felsökningsmaskin.
Är du frisk, bara lite? HÖRDE JAG FRISK?! Ja, då får du jobba. Fast inte om du är överläkare, för då blir det Samhall. Är du inte tillräckligt sjuk men inte tillräckligt frisk är det bara gå till soc. För det är ju sånt man gör. Det är ju sånt ett statsråd med 120.000 kr i månaden hade gjort.
Det stämmer, det dom säger, man måste vara frisk för att kunna vara sjuk.
Det stämmer, det dom säger, man måste vara frisk för att kunna vara sjuk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar