Svartaste svärtan i Svartöstan

Jag har läst det på många ställen nu. Om hjärtesorgen. Om saknaden. Om svartsjukan och tvivlet och rädslan och. Det är sånt som tjejer skriver om. Men bara vissa.

Det är förbannat svårt. Att inte sväljas och slukas hel i det svartaste, mörkaste. Att spela ut och inte vakta på sig. Man blir trött av att slå knut på tungan. Det gör ont och det är skönare att bara låta den lirka sig fram mellan dom hårda orden. Som man försöker göra så mjuka man bara kan. För man vill ju inte. Egentligen. Man vill bara säga. Bara försäkra sig. Bara veta entvåtrefyrasjuttiofemtusenmiljoner gånger att man är den enda. Den enda på rikt. Alltså, bara den enda.

Sen skäms man. Åh, som man skäms.
Och hatet.

Men jag vet något. Som skiljer mig från resten.

Jag vet att det blir bättre. Att man kan lära sig.

Men lätt är det verkligen inte.

Och försök inte hålla det mot oss.

När vi väl försöker.

För då kommer lilla dödsslungan.