Hade skulle kunnat velat fått gjort haft.

Och så kom det.

Det där tillfället då det var färdighaft.

Det där tillfället som jag visste skulle komma som jag förberett mig på genom nätter och nätter av ältande, skrivande, gråtande, kvidande, svältande, krampande, maniskt
försökte hitta ett sätt som lät mig att leva 
vidare.

Paniken slår till och tinningsmusklerna drar ihop sig.

Trots det tänker jag någorlunda klart.

Att visst gör det ont.

Fast inte så mycket som jag trodde.

Och visst tänker jag och undrar.

Visst vill jag sparka och slå sönder alla knoppar.

Men när jag ser att du gillar Maria Montazami (hah!) så känns det genast mycket bättre.

Jag dömer dig och skäms inte
Jag letar allt som är bra och fel.
Och du ditt fanskap - utbildningen. 
Den jag suktat efter. Den som jag skulle ha gått.

Tänker ett ögonblick att du är som jag fast 
lite 
bättre.

Sen minns jag att det inte spelar någon roll.

Att jag inte behöver/ska/vill/bör jämföra.

Att jag är bäst, precis som jag är.

Att mitt är bäst.

Att det jag kämpat för och älskar är det jag vill ha.

Men jag undrar ändå.