Stockholm är ju bra och så men det finns en sak som emellanåt får mig att tänka att jag vill flytta hem. En känsla som kommer smygande så där ibland, med tomhet och obehag. En påminnelse om det där som jag saknar så hemskt mycket.
Det är inte lätt att knyta kontakter. Rättare sagt, jag har inte lätt att knyta kontakter. Såna som blir nära vänner. Jag vet inte riktigt varför. Jag tror att det är mig det är fel på. Att jag alltid hittar fel. Eller inte vågar släppa in. Helt och hållet. Att jag känner mig så himla annorlunda jämfört med alla andra. Som att jag står bredvid och tittar på. Som att jag framstår som väldigt.. konstig. Eller dömande. Eller tråkig. Eller jobbig.
På sommaren och julen, oftast även påsken, får jag en dos som gör att jag klarar mig ett tag. Det känns så jävla bra just då. Då ger en sån enkel sak, som att dricka te eller se på film, mer än jag känt på flera månader. Jag känner mig hel. Tillfreds. Självsäker. Omtyckt. Bekräftad. Sen åker jag hem och vardagen gör sig påmind. Allt det där underbara försvinner och lämnar ett enormt hål i hjärtat. Jag saknar mina fantastiska tjejkompisar. Jag önskar att vi kunde ses betydligt oftare. Ni berikar mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar