det är konstigt hur snabbt det kan vända.
ibland undrar jag om jag inte är den enda med problemet.
men jag projicerar väl då.
att öppna sig kräver mycket.
det kräver att man släpper alla gamla, tidigare idéer om hur saker var.
att man ger en ny chans.
du kanske inte tycker det är märkvärdigt?
att jag inte ska kasta stenar.
det skiter jag i.
jag vill bara att någon lyssnar.
tar in, förstår eller inte, men accepterar.
inte slår undan.
jag försöker ge hjälpmedel utan att skriva på näsan men det verkar ibland vara det enda som funkar alls.
jag vet inte om vi är på samma våglängd, om det är det som är problemet.
ibland känns det som att du inte ens försöker, fast det gör du nog.
du kan inte rädda mig.
jag behöver inte räddas.
jag vill bara att du ska lyssna.
(lång harang av svordomar och allmän frustration)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar