Tillägg

Efter gårdagens sentimentala utlägg om hur mycket jag saknar mina tjejkompisar, som jag träffar när jag åker till Luleå, vill jag bara reda ut saker och ting så att det inte uppstår några missförstånd eller tråkiga känslor.

Jag har såklart underbara vänner här också. Det har bara skett en viss.. avknoppning i den närmsta kretsen. Och jag kan/hinner inte träffa de jag vill så ofta som jag vill. 

Men sen är det något speciellt med relationer till människor man känt i 7-10 år. En helt annan trygghet. Jag känner väl att jag saknar någon som verkligen alltid finns där. Någon som känns som min. En sån man delade ett sånt där fånigt hjärta med när man var liten. Jaaaaa, jag säger det väl då. En bästis. Det är en bästis jag vill ha.

Fan vad jag känner mig lam som skriver detta.

Men det ligger väl i tiden. Och mitt maskeringsproblem.

Kommer du ihåg: "nicka och le"?

Så.