Hazar dana match na shirin.
Och dagen som började bra.
Som skulle vara mys och fika och bio eller fest.
Dagen som urartade till jag vet inte vad.
Skrik och elakheter och tårar och förhastade beslut.
Du är inte arg och du bryr dig inte om vems fel det är.
Som att det skulle passa nu? Som att du kan säga något som över huvud taget spelar roll - per sms.
Du visade klart och tydligt vad du ville när du gick.
Och jag orkar inte längre.
Jag orkar inte ringa.
Jag orkar inte springa efter.
Jag orkar inte böna och be.
Jag orkar inte försöka.
För ju bättre jag blivit mot dig desto hemskare har du blivit mot mig.
Alla ord häromdagen var tydligen just bara ord.
Även fast du lovade.
Jag jobbade verkligen på allt.
Jag stressade för att du skulle stanna kvar, för att du inte skulle behöva säga de där sakerna och för att jag inte skulle behöva må så jävla dåligt och känna mig så jävla kass och värdelös.
Och du kan vara hur ledsen du vill.
Sanningen är att jag tagit åt mig mer än du anar av allt du någonsin sagt. Jag har förlåtit varenda gång och låtsas som att det aldrig hänt. Och jag har intalat mig precis det du sagt; att jag inbillat mig, att jag hittat på, att jag lever i en parallell verklighet, att jag har en sjukdom. Att jag är korkad, att det egentligen är du som har rätt för att jag själv har ju ingen koll. Att alla mina reaktioner varit fel. Att hur jag pratar varit fel. Att min röst låter jobbig. Att jag ska hålla käft. Att jag förtjänat att höra alla saker du sagt. Att du haft rätt.
Sanningen är också den att jag skulle förlåta det igen och igen och igen, om det innebar att jag fick vara din pshila schkola för resten av livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar