Min reaktion på Emanuel Karlstens blogginlägg om Kissie:
Kissie kommer knappast läsa detta inlägg och komma till insikten: "Ja, oj, jag är verkligen sjuk. Jag behöver hjälp!". Snarare triggas/ignorera. Hur som helst blir hon inte bättre, mer troligt tvärtom.
Min uppfattning är att folk överlag är väldigt dåliga på att hantera missbruk, självskada och så vidare. Av förklarliga skäl, ska sägas, då folk inte är proffs. Man blir så rädd och förtvivlad att ens välmenande ord bara blir förmaningar, i vissa fall uppmaningar till den sjuke att skärpa sig. Man lägger en enorm börda på den sjuke med förväntningar på att den ska bli frisk, anstränga sig.
"Försök bli bättre för min skull", "Du ser verkligen sjuk ut", fick jag höra. "Varför gör du så här mot oss? Vad har vi gjort?" från föräldrar. Säkert välmenande, men förtvivlat uppgivet och väldigt skuldbeläggande. Som ätstörd är man redan rätt bra på att hata sig själv utan andras inblandning. Man har redan höga krav på sig själv. Obs, min personliga erfarenhet. Folk är olika.
Jag tror att för att kunna hjälpa måste man försöka förstå problematiken bakom självskada och försöka sätta sig in i hur sinnet funkar hos en som självskadar.
Vi på internet (i bloggar, kommentarsfält) kommer troligtvis aldrig kunna påverka någon att söka hjälp genom att påtala hur sjuk människan är. Det här är något som måste komma från personens närhet.
Tur nog var jag som svårast ätstörd innan bloggvärlden var särskilt stor. Jag triggades tillräckligt mkt av att folk IRL kommenterade på att jag var för smal och borde äta mer. Jag triggades även av att folk tyckte jag var snygg. Allt blev en bekräftelse på att jag var på rätt väg dvs. blev smalare, snyggare, mer omtyckt, bättre, etc, etc. Hjärnan ser vad den vill se och hör vad den vill höra. Min ätstörning var ett symtom på självhat, låg självkänsla, en känsla av otillräcklighet (alltid varit mkt högpresterande). Och då var jag ändå snygg, populär och "lyckad".
Ätstörningen var mitt inre kaos konkretiserat och strukturerat, i kaloritabeller med tillhörande "straffträning". Denna typ av beteende premieras ju av samhället så det var inte svårt att hitta forum där folk berömde mig för att jag var ansvarstagande, duktig och flitig.
För många blir ätstörningen nästan hela ens vardag. Allt kretsar kring mat och man glömmer bort allt annat som har värde i livet.
Om man nu ändå känner att man vill göra något tror jag det bästa man kan göra är att bemöta den sjuke mer eller mindre som vanligt. Det är jättesvårt, vet om det, men man måste få den sjuka att komma ihåg/upptäcka att det finns annat i livet än ätstörningar. Få den att inse att den duger som den är. Att man älskar den som den är.
Lägg inte fokus på mat. Lägg inte fokus på kroppen. Möjligtvis kan man fråga personen hur den mår, då man (om man känner personen) antagligen märker på andra sätt än ätstörningen att personen mår dåligt. Visa att du bryr dig, ge kärlek och möjligtvis uppmuntran för personlighetsdrag eller annat personen åstadkommit.
I stora drag gäller även samma sak för samhället, när det gäller ideal osv. Men det är en annan debatt.
Lite osammanhängande.. men det här är mina erfarenheter och tips.
För den som är intresserad finns det en massa bra självbiografiska böcker att läsa om ätstörningar som kan underlätta förståelsen. Fråga på biblioteket :)
Min uppfattning är att folk överlag är väldigt dåliga på att hantera missbruk, självskada och så vidare. Av förklarliga skäl, ska sägas, då folk inte är proffs. Man blir så rädd och förtvivlad att ens välmenande ord bara blir förmaningar, i vissa fall uppmaningar till den sjuke att skärpa sig. Man lägger en enorm börda på den sjuke med förväntningar på att den ska bli frisk, anstränga sig.
"Försök bli bättre för min skull", "Du ser verkligen sjuk ut", fick jag höra. "Varför gör du så här mot oss? Vad har vi gjort?" från föräldrar. Säkert välmenande, men förtvivlat uppgivet och väldigt skuldbeläggande. Som ätstörd är man redan rätt bra på att hata sig själv utan andras inblandning. Man har redan höga krav på sig själv. Obs, min personliga erfarenhet. Folk är olika.
Jag tror att för att kunna hjälpa måste man försöka förstå problematiken bakom självskada och försöka sätta sig in i hur sinnet funkar hos en som självskadar.
Vi på internet (i bloggar, kommentarsfält) kommer troligtvis aldrig kunna påverka någon att söka hjälp genom att påtala hur sjuk människan är. Det här är något som måste komma från personens närhet.
Tur nog var jag som svårast ätstörd innan bloggvärlden var särskilt stor. Jag triggades tillräckligt mkt av att folk IRL kommenterade på att jag var för smal och borde äta mer. Jag triggades även av att folk tyckte jag var snygg. Allt blev en bekräftelse på att jag var på rätt väg dvs. blev smalare, snyggare, mer omtyckt, bättre, etc, etc. Hjärnan ser vad den vill se och hör vad den vill höra. Min ätstörning var ett symtom på självhat, låg självkänsla, en känsla av otillräcklighet (alltid varit mkt högpresterande). Och då var jag ändå snygg, populär och "lyckad".
Ätstörningen var mitt inre kaos konkretiserat och strukturerat, i kaloritabeller med tillhörande "straffträning". Denna typ av beteende premieras ju av samhället så det var inte svårt att hitta forum där folk berömde mig för att jag var ansvarstagande, duktig och flitig.
För många blir ätstörningen nästan hela ens vardag. Allt kretsar kring mat och man glömmer bort allt annat som har värde i livet.
Om man nu ändå känner att man vill göra något tror jag det bästa man kan göra är att bemöta den sjuke mer eller mindre som vanligt. Det är jättesvårt, vet om det, men man måste få den sjuka att komma ihåg/upptäcka att det finns annat i livet än ätstörningar. Få den att inse att den duger som den är. Att man älskar den som den är.
Lägg inte fokus på mat. Lägg inte fokus på kroppen. Möjligtvis kan man fråga personen hur den mår, då man (om man känner personen) antagligen märker på andra sätt än ätstörningen att personen mår dåligt. Visa att du bryr dig, ge kärlek och möjligtvis uppmuntran för personlighetsdrag eller annat personen åstadkommit.
I stora drag gäller även samma sak för samhället, när det gäller ideal osv. Men det är en annan debatt.
Lite osammanhängande.. men det här är mina erfarenheter och tips.
För den som är intresserad finns det en massa bra självbiografiska böcker att läsa om ätstörningar som kan underlätta förståelsen. Fråga på biblioteket :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar