Jag sitter här och undrar hur det fortfarande kan göra ont.
Jag blir helt matt
Totalt orkeslös
Jag hatar dig så mycket ibland för att du var så jävla dum och osmidig
Vad är det för skit att hänga upp sig på nån annan jävla brud när man har det jobbigt i sitt förhållande?
Det sticker i huden av ångest
Och ilska
Du vågade inte säga något. Du ville inte, för du ville inte såra mig.
Testa att inte vara en idiot så går det ganska mycket bättre
Sorg
Det var väl en sak att du inte var kär i mig längre
Men jag var din vän. Din bästaste vän.
Jag gav dig alltid så mycket. Gjorde allt och mer.
Om du förstod hur dum jag kände mig.
Snopen, lurad.
Ensam.
Du tycker inte ens att du har gjort något fel.
Du skriver det. Än idag.
Och jag som inte orkade. Jag som fick panik och ringde dina vänner.
Dom nekade så klart. Jag hade väl inte kunnat förvänta mig annat men där panikattacken sätter in rinner logik och förstånd ut.
Det var ju dåligt långt innan. Och borde nog ha tagit slut.
Men jag hade aldrig varit så kär.
Jag hade byggt mig runt dig.
Vi hade planer, du också!
Förlovning, check.
Sri Lanka, köpa lägenhet.
Barn. Dom där jävla barnen.
Vi var liksom överens och även fast det var tungt så hade vi framtidstråden som drev oss i rätt riktning.
Jag kände mig så naiv när du plötsligt klippte av den.
För dig var jag inte viktig längre.
Jag var bara en del du kunde välja bort.
Jag har försökt ignorera dig och hata dig och vara ödmjuk och ge dig en chans.
Snart tre år senare och jag känner mig fortfarande inte klokare
Det gör fortfarande ont när jag tänker på det
Sticker fortfarande i huden
Jag försöker fortfarande fylla hålet
Men nu vill jag tro att jag bygger mig själv
Som att jag i alla fall skulle ha lärt mig något
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar