Usch, jobbigt det var att skriva detta.

Det var inte lätt för mig att söka hjälp. Det låg en otrolig stolthet i att inte gå till psykologen. Du skulle inte prata om dina problem. Så var det bara. Inte uttalat men det var ju aldrig någon som gjorde det. Nä, jag skulle klara mina problem själv och gjorde jag inte det så var jag svag, värdelös och sämst.

För att inte tala om galen. För det var bara riktigt sjuka människor som gick till psykologen, det vet ju alla. Och att äta medicin för sina psykiska problem var det ju bara riktigt jävla psykstörda människor som gjorde. Och det var ju inte jag.

Eller?? Jag pendlade väldigt mellan att tänka att jag faktiskt är helt jävla sjuk i huvet (och snarast borde dö, inte gå till psykologen) och att mina problem var alldeles för små för att jag skulle ta upp psykologens tid (det fanns ju människor som var sjuka på riktigt!).

Samtidigt kände jag en enorm rädsla för att faktiskt vara galen på riktigt, vad nu det betyder. Jag var jätterädd att folk skulle se mig som galen och att jag skulle bli utfryst och ensam.

Det krävdes många stöttande ord och daglig uppmuntran om att jag var en fin person och inte förtjänade att må så dåligt som jag gjorde. Att jag faktiskt fick må bra. Jag försökte hjälpa mig själv med mina böcker om ångest och depression men det var inte förrän jag började planera mitt självmord som jag först insåg att jag inte skulle klara det utan hjälp.

Så jag sökte hjälp, skamsen, hopplös och panikslagen. Och jag kan tacka min lyckliga stjärna för att jag hittade rätt direkt, att jag blev tagen på allvar. Då kunde kampen på riktigt börja, för att inse att jag varken var värdelös eller galen. Att jag var helt okej. Att jag inte hade helt sjuka problem som ingen psykolog någonsin skulle kunna fixa. Jag kunde börja bygga upp en slags självkänsla. Om än jävligt svag, men fortfarande starkare än innan. Och nu mår jag ganska bra. Oftast.

Men den låga självkänslan och rädslan att egentligen vara galen gör sig påmind än idag. Att jag på något vis undermedvetet (genom att vara helt knäpp och störd och borde dö) har manipulerat psykologen så att hon skulle ha missat den gigantiskt stora galenskapen som dolde sig där bakom den putsade fasaden. Att jag lever i en parallell verklighet, en egen värld. Att jag ser saker som inte händer, och tvärtom. Och att jag skulle vara så galen att jag inte har någon självinsikt alls i vad jag gör. Men det tänker jag bara på när någon påpekar det.

Att inte inse mitt eget värde och ständigt ifrågasätta mig själv har alltid varit en del av min sjukdom, om man ens kan kalla det så. Jag har alltid ifrågasatt mig själv för att förekomma alla andra. Nu gör jag inte det längre. I alla fall inte så ofta. Men det är fortfarande en kamp.