Senaste tiden har jag funderat mycket på ätstörningar. Jag har blivit så smal de här senaste veckorna och trots att jag säger att det är jobbigt och att jag borde äta upp mig, så kittlar synen av ben och senor mig.
Jag har inte medvetet ätit för lite. Snarare har jag inte haft någon matlust med anledning av att jag mår så dåligt. Får tvinga i mig maten. För dom flesta är det här inget problem. De börjar äta som vanligt igen i takt med att de mår bättre.
För mig var hela tonåren en jakt på -2, -2, -2.
Trots att jag redan innan denna viktnedgång vägde normalt, kanske till och med för lite, såg jag mig själv som tjock och ful i spegeln. Hur smal jag än varit har jag alltid normaliserat min nuvarande vikt och tänkt att allt över detta är orimligt. Det är därför det är så farligt för mig att gå ner. För skulle jag gå upp vikten sen får jag så mycket ångest och börjar ty mig till de destruktiva tankarna igen. Är situationen omkring dålig blir det så klart lättare att trigga självhatet.
Jag känner mig orolig och sårbar. Jag har ingen buffert för att brytas ner för tillfället vilket innebär att det skulle kunna gå fel snabbt. Jag behöver rensa bort det gamla dåliga och fokusera på framtiden och det som är bra. Jag behöver stödet från de fina vänner jag försakat. Jag behöver något nytt.
Det här är kul:
http://piratkatt.tumblr.com/post/12075383179/basil-av-jord-ar-du-kommen-ditt-liv-var-kort-men
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar