Och du drar stockar en våning upp
Jag hör dig frusta
Minnena slår mig men inte som det slitna hårda vassa
Du kräver dess plats och presenterar dig som ingen
Jag vill ej längre konsumeras som en blanka
Jag är lyxen du aldrig får men önskar
För guds skull, det borde vara jag som konsumerar dig, tömmer dig på känslor, lockar fram det bästa värsta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar