Regnet öser och ljuden tar mig tillbaka till blomgatan. Samma dova, korta klang och smatter när dropparna möter plåttak och rännor. Sluter ögonen och inbillar mig mammas stök i köket, hör hennes nynnande till avlägset radioskval, som bryts av Eldemans trygga stämma. Pappa harklar sig som han alltid gjort. Något gick fel och de svär lite åt varandra och det trycker över bröstet.
Rycker upp ur sängen utan mål. Vandrar fram till rutan och hoppas att den grådaskiga himlen ska ge mig andrum. Ser ut över gården och tunga buskar, det blöta gräset och leksakerna som ligger där. Undrar hur de har det hemma, barnen, om de får vara ifred. De märker minsta skiftning och vet att mamma inte bara sover hos sin syster för att hon plötsligt kände för det. De undrar precis som du om pappa någonsin kommer hem igen efter dörrsmäll, rivstart.
Men hur skyldiga kan man hålla två som också är individer med problem och tankar?
- Vi gjorde då så gott vi kunde, minns jag att du sa den gången, mamma, när jag skällde ut er per telefon, och samtidigt vandrade gråtandes upp och ner längs Sveavägen.
Det var mitt i terapin och jag hade varit arg så länge, kuvat känslorna och vänt allt mot mig själv. Jag skrek besinningslöst och förklarade in i minsta i detalj hur dåliga föräldrar ni varit. Nämnde decenniegamla anekdoter, som knappast någon tänkt på förutom jag, och gav dem stor vikt för hur min dåliga psykiska hälsa utvecklats. Jag skämdes länge efteråt och kände skulden av Den Goda Dottern, men bara så kunde jag förlåta er och så småningom mig själv.
Trycket över bröstet har släppt, och jag tänker att det nog löser sig även för barnen på gården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar