Vi avslutade det idag. Jag gjorde det.
Orkade inte konflikterna och att visa mig svag och sårbar. Men undrar återigen om jag verkligen gjorde rätt. Borde jag ha orkat lite längre, kanske gett det en ärlig chans. Det gör ju så ont och jag saknar så mycket.
Jag kanske var tvungen att förlora honom på riktigt för att se att jag tagit honom för givet? För det har jag. Jag faller utan hans känslor runtom mig.
Är jag för rädd för att satsa, och varför? Är han för gammal, för häftig och för bestämd?
Argumenten väger över och jag är rädd att jag bara inte vågade.
Önskar jag kunde testa utan att chansa. Men det finns inget sånt liv.
Usch, jag är inte gjord för detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar