Går.

Andas kort på vägen hem.
Ju närmre jag kommer gården desto krampaktigare drar jag efter luften men når den knappt. Tryck över bröstet och ser mig över axeln, går snabbt, mitt i vägen, långt från hörn och kanter.

Trycker portkoden med darrande fingrar och drar igen dörren så kvickt att jag knappt hinner in. Smyger längs trappen, blickar uppåt och undrar om han väntar. Högsta beredskap och skriket längst fram.

Stoppar nyckeln i låset och vrider om. Jag gläntar vaksamt på dörren och sticker snabbt in handen för att väcka hallampans vita ljus. Drar tillbaka den lika fort som om jag var rädd att någon skulle ta den.

Tar stegen in i hallen och lyssnar spänt. Efter rörelser, andetag, okänt element. Rör mig stint mot nästa knapp och tänder den lika snabbt som den första.
Kvickarm-in/ut-fram/bak

Lyssnar igen. Redo att slåss, att döda och fly. Lämnar skorna på och ser hellre spår av damm och lera än en endaste obevakad sekund. Gråter
 (jag orkar inte mer nu gråter)

Tänder upp och säkrar lägenhetens alla vrår innan jag stressat rafsar ihop mina saker. Trycker i väskan ner en deo, en skjorta, en ansiktskräm. Hårborsten.

Jag vågar inte vänta mer och sveper medicinen med förra nattens vatten. Som att skriket skulle sippra ut i förebyggande syfte. Som att hjärtat skulle stanna av skräcken som biter det.

Jag drar igen dörren hårt och låser. Skyndar ut genom port och bort från gatan och staden och undrar hur det blev så. Att jag som aldrig varit rädd nu är det. Att jag ryser med uppspärrade ögon och tomma tankar. Att en skrämmande kyla tar sig fram över huden och förlamar mig
steg       för       steg

Slagen sitter i ryggmärgen för det är där jag vill ha dem
Du ska aldrig kunna nå mig mer.