Jag vet inte när jag satt och log på det här viset sist. Jag har hittat något i mig själv. Och med hjälp av medicinen får det komma fram och leva ut.
Det är så fantastiskt att känna. Så ovant och skrämmande, svindlande och genomströmmande.
Att jag inte kände (så här) under 10 års tid. Förutom när jag sökte mening genom andra och deras ständiga bekräftelse. Att äntligen kunna leva livet utan strategi och skyddsnät. Att inte kunna bestämma hur jag ska känna, utan bara göra det.
Det är lidande och gråt och kärlek och värme och ofrånkomligt och fullkomligt.
Det är skärande smärta och euforisk magi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar