Varje gång något händer mig, i positiv eller negativ bemärkelse, måste jag se det i perspektiv till hur jag mådde när jag var yngre. Minnas känslan av total hopplöshet och hjälplöshet, att aldrig någonsin kunna eller få må bra. Vakna upp varje dag med en avgrundsdjup svärta och med tanken på att slänga sig framför närmsta tåg.
Just kanske därför känns det så extra fantastiskt när något bra händer. Som att jag får ett nytt, bra jobb och kan känna att det är välförtjänt. Eller att någon tycker jag har en unik röst för en viss publik och vill arbeta med mig för att föra ut min röst.
Jag tänker inte säga karma. Det känns så självgott. Men också så förtjänat. Jag har väl lidit nog, nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar