Jag kunde inte ens kasta mig ut utan snubblar på vägen, fastnar i snår och tvekan, men blundar och fäktar och fortsätter framåt tills marken plötsligt försvinner under mina fötter.
"Jag kommer lita på dig", sa jag och hoppades och bad om att du inte skulle krossa mig. Och jag försöker men det är så svårt och jag litar inte ens på någon, så varför dig? Som jag inte ens känner. Som jag bara vet känns rätt. Som jag inte känt så här för på länge. Eller ens någonsin.
Jag kommer tappa allt hopp om du sviker mig. Kanske är det mycket ansvar efter 60 dagar. Kanske väl dramatiskt. Kanske blir jag bara mer stressad och svartsjuk och nervös. Istället för att veta att jag är bäst och aldrig någonsin kommer sluta ensam om jag inte väljer det.
Men det skulle göra ont.
Men du sa att du älskade mig.
Och jag älskar dig.
Jag kör på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar