"Man måste veta när man inte har mer att säga"

Det sa Kristina Lugn. Är det därför jag varje gång jag sätter mig för att skriva drabbas av en sådan olust? Ett motstånd att skriva för att det jag säger redan sagts. Inte av mig själv men väl av andra. Och mycket vassare än jag någonsin kunnat formulera det. Att mina erfarenheter är så banala, simpla, att de passerar som inget annat än artighetsfraser och kallprat.

Kanske mitt outsinliga hat som påminner om att jag, DEN MEDIOKRA inte ens värdelösa, faktiskt aldrig haft något av vikt att säga. Att jag ens tänker och finns är väl nog.

Att utrymmet jag tar måste förtjänas, motiveras, förklaras, sälja, förpackas, blidka, gillas, vägas, ställas i relation till, synas, betyda och förändra, spela roll och reflektera något större.

Jag vill inte vara - längre.